Trafikord med historia — Del 1

Etymologi, läran om ordens historia, släktskap och tydning, har alltid fascinerat mig. Genom att kombinera detta intresse med ett annat och delvis mer professionellt för transporter och trafik, har jag gjort lite nedslag i ord och beteckningar som har med transporter i någon form att göra. Vem vet, kanske leder det till någon aha-upplevelse hos läsaren? En återkommande förkortning bör noteras: IE =  indoeuropeiska, det konstruerade urspråket för många språk i Asien och Europa. En asterisk före orden betyder att det är en sådan konstruktion.

Stefan Back Aug 2011

En åkande Tor

Att röra på sig

Vi börjar med ord som har att göra med själva förflyttningen i sig. Det finns ett antal verb i de germanska språken som har med detta att göra. Ofta är de gemensamma, men ibland har de fått olika betydelser i de olika språken med tiden, så att ursprunget inte längre är självklart.

Att gå är ju hos oss idag tydligt kopplat till förflyttelse med hjälp av fötterna. I särskilt engelska har dock ordet även en mer allmän betydelse av förflyttning ”to go by car” etc. Troligen är ordets rot en IE ordstam *ghe- med betydelsen ”släppa fri, lossa”. Det moderna ordet i engelskan för promenad till fots, ”walk”, hänger å andra sidan i stället samman med ”att rulla, kasta runt” (t.ex. vågorna) från IE *wel- (vrida, rulla). ”Walk” fick meningen promenad först under senmedeltiden. Varianten stiga används ju numera av oss mest i betydelsen röra sig uppåt (jmf även stege), men i uttryck som ”stig in” bevaras den ursprungliga betydelsen gå (jmf stig nedan). Stiga är ett samgermanskt ord (t.ex. tyska steigen).

Att fara är ett mycket gammalt ord för resa, förflyttning (jmf fornnord faran) som vi finner i massor av avledningar som färja, fart, fordon etc. som vi återkommer till. Ursprunget är IE ordstam *per- (leda, passera). I tyskan har ordet ”Fahren” idag tydlig koppling till fordon, den som framför ett sådant är ”Der Fahrer”. I engelskan (forneng faran) finns ordet numera mest kvar i specialutryck som ”farewell” och ”wayfarer”. Att forsla har samma ursprungliga rot, men via fornsv fordha föra, befordra resp. forþa transportera. Troligen via lågtyskans vôre tillkom senare också varianten att fora med betydelsen lass, färd.

Att köra är i svenskan tydligt kopplat till framförandet av fordon eller farkost. Men redan i danskan är ”køre” mer allmänt att åka, och ”køretøj” är fordon. Ordet är rent nordiskt, och av omstritt ursprung. Kanske är det en avledning av isländskans ”kjósa”, som numera betyder pröva men som ursprungligen möjligen uttyddes sätta igång, driva.

Att rida är likaså hos oss numera precist kopplat till färd på riddjur, mestadels hästar. Det är också ett mycket gammalt ord, IE ordstam är *rheid- med en allmän betydelse av förflyttning till lands av annat slag än till fots. Vi får anledning att återkomma även till den stammen i många avledningar. Av de andra germanska språken är kopplingen till hästritter minst tydlig i nederländskan, där ”rijden” även betyder åka, köra och ”rijtuig” vagn, fordon. Också i engelskan används dock t.ex. ”ride a bus” relativt ofta.

Att åka är ett fornnordiskt ord aka som inte har motsvarigheter i andra germanska språk men har släktingar i andra indoeuropeiska språk, t.ex. latinets agere (jmf svenskans agera). Ursprunget skall vara en IE ordstam (*ahgo-?)
driva (boskap). Samma stam ligger bakom åker (urspr. mark där boskapen
drevs). En lite dold koppling finns till ”åska”, som kommer av asa-akia, ”Asens (dvd Tors) åkande”.

Att driva (t.ex. en boskapshjord) är ett ord som äldst finns i protogermanskans *dribanan (trycka på, jaga på bakom). I engelskan övergick den som driver på ”The driver” till betydelsen framförare av fordon först i modern tid.

Att valla har i dagens svenska behållit betydelsen ”valla boskap”. Den betydelsen kommer från vall, fornsv valder, för betesmark, från ett samgermanskt ord (jmf ty Wald, skog och eng wold, slätt). Valla betydde dock tidigare även vandra, ett låneord från lågtyskans wallen som finns i samansättningen vallfart. Vandra i sin tur är ett lågtyskt låneord wanderen (ty wandeln) för ”strövande utan riktning”, som är besläktat med ord som vända, omvandla, vinda, invändig etc, med ursprung i IE *wendh– (vrida, vända). Notera här även ”hästvandring”.

Att skjutsa (fornsv skiutsa) anses bildat till ”skjut”, den ursprungliga beteckningen för kurirhäst i norden (mer i ett kommande avsnitt). Ursprunget är här skjuta, forngermanska *skeutanan med ursprung i IE *skeud-, skjuta, jaga, kasta etc., jmf t.ex. litauiskans skudrus snabb, hastig.

Att lida en gång haft betydelsen gå, fara (fornsv liþa) är idag rätt okänt, men vi har ännu uttryck som ”tiden lider”. Varianten leda, föra (ty leiten, eng lead) är mer bekant. Båda går tillbaka på ett forngermanskt ord leiþan för genomgå.

Att draga har fortfarande sin ursprungliga betydelse i svenskan. Ordet är mycket gammalt och de germanska språken (danska drage, ty Tragen, eng draw, nederl dragen) har ett gemensamt forngermanskt ord *draganan som är besläktat med latinets trahere och ytterst med IE *dhragh-” dra på marken” (jmf även ryskans drogi för vagn).

Att ro är ju ett vanligt sätt att ta sig fram till sjöss med hjälp av armredskap. Fornsv roa (eng row), forngermanska *ro- har IE stammen *ere– (jmf lat remus för åra). Paddla är däremot ett sent låneord från engelskans paddle, kanske från lat patella ”liten platta”.

Att segla (fornsv sighla) är ett germanskt ord från redskapet segel (eng. sail, ty Segel, nederl ziel), forngerm *seglom. Ursprunget är oklart, möjligen har det samband med roten i lat secare, IE *sek– för att skära (här ”utskuret tygstycke”).

Att flyga var ju länge en dröm för människan, men ordet i sig är samgermanskt (fornsv fliugha, fornfrisiska fliaga, ty fliegen, eng fly) och kommer från forngerm *fleuganan med IE roten *pleu- flyta, glida (jmf franska pleu, regn).

Slutligen har vi att väga, ett verb som idag i de germanska språken är kopplat till redskapet vågen. Ursprunget är emellertid även här extremt gammalt, IE *wegh– ”att förflytta, sätta i rörelse”, en ordstam som ligger bakom massor av transportnära ordkonstruktioner i många språk, bl.a. väg och vagn. Betydelsen övergick i germanskan från förflyttning i allmänhet till sådan av gods, fraktande, bärande, lyft och slutligen till just ”mätande av lyft”.  Notera dock också nutidstyskans ”Bewegen“, röra sig.