Jag har den senaste tiden publicerat en serie inlägg om olika myter inom/om transportbranschen. De fyra myterna presenterade jag på konferensen Sharea i våras.

Detta inlägg kan ses dels som en introduktion till de övriga artiklarna och dels som ett litet försök att knyta ihop säcken och ta ett systemperspektiv på transporter som fenomen.

Serien presenterar fyra olika myter – vanliga förutfattade meningar – om transportbranschen.

 

Den första, Pallmyten, beskriver hur svensk åkeritrafik transporterar mycket stora mängder gods om inte ligger på lastpall. Faktiskt är det så att bara ca 10% är pallat. Resten är något annat. Anledningen till att jag adresserar denna myt är att många beslutsfattare och även myndighetsföreträdare lever i tron att nästan allt gods transporteras på pall i fyrkantiga lastbilar med bakgavellift. Så är dock inte fallet. Och när beslut ska fattas är det viktigt att de som fattar beslutet också känner till verkligheten och inte bara en starkt idealiserad bild.

Den andra myten, Järnvägsmyten, tar upp den numera politiskt heta potatisen om järnväg kontra lastbil. Det finns de som vill göra gällande att om vi bara kunde flytta över allt gods på järnväg så blir allt bra. Så är inte fallet. Det finns gods som lämpar sig för järnväg (långväga, stora volymer, gott om tid) och det finns gods som lämpar sig för lastbil (kortare sträckor, mindre volymer, höga tidskrav).

Den tredje myten, Alternativbränslemyten, handlar om framtidens energiförsörjning. Det finns ingen silverkula och alla alternativa bränslen dras med nackdelar. En av de största nackdelarna är bristande tillgång. Vi kan helt enkelt inte ersätta bensin och diesel med biologisk energi till 100%. Det finns inte åker- och skogsareal så att det räcker. Inte ens om vi skulle sluta odla spannmål.

Den fjärde och sista myten, Miljöbovsmyten, tar upp det dåliga rykte som transportbranschen har. Transportföretag hängs ut som miljöbovar som aktivt motarbetar klimatarbete. I verkligheten är det så att transportföretag inte har råd att vara miljöbovar. Det är nämligen ganska dyrt. Ekonomi och miljö går numera hand i hand.

Myterna ger alltså tillsammans en bild av åkerier som palltransporterande, järnvägshatande miljöbovar som luktar diesel. Right. Dessa inlägg behövde skrivas – så är det bara.

Framtiden då?

Vad gäller framtiden och miljö-/klimatfrågan är det väldigt komplext. Transporter är ju smörjmedlet i vårt välstånd och utan tillgång på billig energi hade vi aldrig haft den enorma utveckling som vi har upplevt under det senaste seklet.

Studier har visat att om oljan tar slut (vi har bara någon eller några månaders förbrukning i lager) skulle landet stanna. Industrier skulle inte få råmaterial eller komponenter. Reservdelar skulle ta slut och tvinga hela fabriker att stänga. Maten skulle ta slut i våra butiker redan på mindre än en vecka. Hela regioner skulle isoleras. Och nu pratar jag inte om peak oil och att tillgångarna långsamt sjunker. Nej nu menar jag vad som händer om vi plötsligt inte får några råoljeleveranser till den handfull raffinaderier som finns i Norden. En påtaglig risk med tanke på det världspolitiska läget.

Billiga transporter

Det logistiksystem som vi har vant oss vid bygger på att transporter är väldigt billiga. Butiker får leverans av varor varje dag – ibland flera gånger om dagen. Vi kan skicka nästan vad som helst mellan två valfria adresser på mindre än 20 timmar.

Panerad fisk som säljs i frysdiskarna är fiskad i Nordsjön, filéad i Kina, panerad i Frankrike och uppäten i Sverige. För 39 spänn. Vi äter färska tomater och apelsiner året runt. Svenska tomatodlare har kritiserats för att spanska tomater faktiskt är miljövänligare på grund av eluppvärmda svenska växthus. Vi får leksaker med våra Happy Meal. Vi äter Magnumglassar som är tillverkade i Italien (titta på etiketten som är på sju språk och är likadan i hela världen). Och alla dessa transporter är grymt effektiva. Och priset på produkterna är lågt.

Och frågan är…

Den stora frågan är nämligen inte hur vi ska transportera. När en glassfabrik byggs i Italien förutsätts det att transporterna kommer att ske så effektivt som möjligt. Nej, de frågor vi måste ställa oss är:

  • Behöver vi fryst färdigpanerad fisk för 39 kr?
  • Behöver vi jordgubbar och tomater i december?
  • Behöver vi alla leksaker i Happy Mealkartongerna?
  • Behöver vi standardiserade glasspinnar som är likadana över hela planeten?
  • Behöver vi transportera?

Varför transporterar man något? Har ni funderat på det? Det finns en mycket enkel förklaring. Om en vara är värd mer vid B än vid A finns det ett behov av att flytta på den från A till B. Betalningsviljan för att uppfylla detta behov uppgår maximalt till denna värdeskillnad.

Vi befinner oss nu i en irreversibel process. Vi kommer aldrig att återgå till jordbrukssamhället (frivilligt). Alltså måste vi lösa problemet på andra sätt. Kina och Indien motoriseras i rasande fart. De vill också äta Magnum och Happy Meal.

Vi måste lösa detta.

Men så länge det finns ett behov av att transportera saker – lika länge kommer det att finnas en industri som är villig att utföra denna tjänst. Lösningen finns inte i transportbranschen. Den finns hos konsumenterna. Om ingen köper jordgubbar till julbordet kommer de heller inte att vara mer värda vid B och alltså kommer de inte att behöva transporteras.

Men så länge vi accepterar och konsumerar alla globetrotterprodukter så säger vi OK. Och det kanske är så det måste bli. Global handel är här för att stanna. Vad vi då har att jobba med är att göra befintliga flöden så miljöanpassade och effektiva som möjligt. Vi är ju så otroligt beroende av fysiska transporter att vi knappt funderar på det. De bara finns.

Och än så länge kan man ju inte maila en liter mjölk.

A logistician’s work is never done…

Series Navigation<< Transportmyt 4: Miljöbovsmyten
0