50% mer miljöbelastning av att flytta gods från väg till järnväg
Logistics Research Network (LRN) är en av mina årliga favoritkonferenser – flera av världens bästa transportforskare samlades förra veckan i Cranfield i Storbritannien för att diskutera det senaste inom transportforskning. Jag har sammanställt några av konferensens höjdpunkter:
50% mer miljöbelastning (CO2) av att flytta gods från väg till järnväg – det är worst-case scenariot när man flyttar Spanska apelsiner till järnväg. Vasco Sanchez-Rodrigues presenterade forskning han gjort med sina kollegor i Cardiff och Plymouth kring temat “The effects of restrictions and demand uncertainty on international freight transport: a UK grocery study”. Deras studie belyste återigen vikten av co-modality, d.v.s., att vi optimerar varje transportslag samt övergångar mellan transportslagen – inte att vi slaviskt skall ha som mål att flytta vägtransporter till järnväg!
Hur gör du för att få direktörer att stödja koncernens miljösatsningar? DHL bjöd in direktörerna OCH deras fruar på en helg med övertygande seminarium – och fruarna fick direktörerna övertygade! Markus Gogolin och Thorsten Klaas-Wissing från Universitetet i St. Gallen berättade hur DHL lyckades med sin GoGreen satsning.
Hur kan en åkare gå från två tomma händer till ett mycket lönsamt åkeri med 20 bilar på bara tre år? Susanne Patton berättade i sitt föredrag “From zero to hero” om hur just en åkare lyckades med detta. Enligt henne, var nyckeln till hans lönsamhet att han målmedvetet inriktade sig på transporter av märkesprodukter – kunder med högmarginalprodukter bryr sig om servicenivån och service var enligt åkaren enda sättet att differentiera åkeriet. Att stenhårt säga nej till olönsamma transporter var ett mantra för åkeriet. Susanne berättade även att åkaren enbart betalde marginellt högre löner och dessutom tog fyra veckors semester per år, då han inte heller var anträffbar.
Thorsten och Tim Germann från St. Gallen presenterade även tillsammans med mig – vi visade utifrån statistik och ett antal fallstudier att flera myndigheter och forskningsfinansierade projekt bygger tekniska lösningar och regler på en inkorrekt bild av verkligheten. Transportbranschen är oerhört fragmenterad och i en bransch där speditörer kontrakterar åkerier som kontrakterar under-åkare och lotsföretag är det dels omöjligt att bygga regler som utgår ifrån att alla skall använda samma inbyggda system i lastbilarna och dels omöjligt för transportköparna att ha full kontroll på hur åkerierna de facto kör.
Mina f.d. Chalmerskollegor (jag är numera forskare vid Lunds Tekniska Högskola) var väl representerade och tre riktigt bra presentationer jag besökte var:
- Andreas Hagen presenterade sin forskning kring transportplanering och avslutade med en slide kring sitt godssegmenteringsprojekt, där han visade hur stor potentialen är om man kan balansera volymer över veckan i linjetrafiken.
- Kristina Liljestrand berättade om hur olika typer modeller för transportportföljer kan användas för att öka transporteffektivitet och minska miljöpåverkan.
- Maria Lindholm berättade tillsammans med Michael Browne om hur s.k. ”Freight partnerships” i Göteborg och London hjälper till att skapa bättre förutsättningar för citylogistik och vikten av att lokala politiker lyssnar på experterna i grupperna.
I kontrast till Chalmerskollegorna stod Neil Ashworth. ”Digitala infödingar” (personer under 25) kommer att ändra världen eftersom deras hjärnor är annorlunda. Yeah right. Jag bet mig i tungan och tittade förhoppningsfullt ut över resten av publiken, men till min stora besvikelse var ingen av 200 åhörare neurolog och ovetenskapliga hypoteser, presenterade som vedertagna sanningar, fick fortsätta att regna ner över oss stackars åhörare. Jag är ingen expert på området, men för er alla er som är med ett vetenskapligt intresse så skriver ett antal forskare på den här bloggen om generationsmyten (därmed inte sagt att den nya ”digitala generationen” är annorlunda, jag hänvisar bara till forskare som inte hittar stöd för någon neurologisk revolution över en generation).
Förutom ett antal intressanta föredrag fick jag chansen att diskutera projekten jag jobbar med just nu och då speciellt kabotagefrågan! Det kommer också bli ämnet på ett av mina framtida inlägg här, så håll extra koll på Logistikfokus nästa vecka!
0
Intressant läsning!
Sverige håller mycket hög klass när det gäller kvaliteten på logistikaktörerna. Problemet, flaskhalsen med F, är en extremt störningsbenägen och dito störningskänslig, därmed hopplöst otidsenlig järnväg. Sverige är ju extremt beroende av järnvägen och håller den därför tappert igång, med hjälp av direkta och indirekta subventioner. (Kunderna är inte beredda att betala mer än en bråkdel, en symbolisk del, av de löpande kostnaderna. De som betalar, som ”finansierar”, är vägtrafikens svenska kunder, som är utsatta för ocker. Vägtrafikens aktörer, åkarna får därmed agera som fogdar, som indrivare och ska skyddas genom caobotageregler, men knäar under de höga, svenska kostnaderna.)
Senaste propositionen kan trots skicklig prosa, inte dölja politikernas vilsenhet, brist på kurage. Det rimliga är ju att politikerna, vi, ägarna ställer kraven – inte som nu ”järnvägen”, aktören, leverantören…
Vi har ju ”facit”. Vi vet vad Marknaden efterfrågar – och betalar rundligt för, det som lastbilarna tillhandahåller, nämligen en robust, hållbar länk i ”supply chains”.
Järnvägen, som näst sjöfarten är det energisnålaste transportmedlet, måste för att sunt ta marknadsandelar, klara det som lastbilarna klarar, JIT, vara tidsenlig!