Trafikord med historia — del 6 (slut)

…vari vi hugger oss genom vegetationen av forntida båtbeteckningar och är ute och seglar med diverse skeppstyper och avslutar genom att lämna markkontakten helt…

 

Flytetyg och farkoster

Vi kommer så till gruppen av beteckningar för sjögående transportmedel. Eftersom vattentransporter troligen är minst lika gamla som de landgående, och länge var de dominerande, finns det massor av mycket gamla ord. Dessutom finns genom särskilt norrmannen Hjalmar Falks forskning mycken kunskap om fornnordisk sjöfartsetymologi som till en del blivit lite bortglömd.

För att börja med allmänna ord för sjötransportmedel är ju det nuvarande vanligaste ordet för sådana fartyg. Som redan nämnts är det samma ord som tyska Fahrzeug, men i svenskan övergick betydelsen under 1700-talet från fordon till skepp, trol. påverkat av nederl. vaartuig med denna betydelse. I tyskan används istället Wasserfahrzeug. Ett närliggande ord är farkost, ett rent nordiskt ord, med förleden fara (se ovan) och efterleden kost (fornsv kostr) i  betydelsen redskap, medel. Ordstammen är germanska keusan, val (jmf eng choose). Även farkost var fram till medeltiden ett ord som även kunde beteckna landtransportmedel. Engelskan använder sedan 1300-talet vessel som allmän beteckning på flytande fartyg. Ordet är ett franskt låneord med rot i lat. vasculum behållare, båt. Ett annat allmänt ord för farkost i eng. är craft, som har samma ursprung som svenskans kraft för styrka eller skicklighet, från protogerm. *krab-. I engelskan övergick betydelsen under medeltiden till hantverk etc (jmf handicraft), och på 1670-talet även för mindre båtar (vessels of small craft).

”Flytetyg” är däremot ett modernt skämtsamt svenskt ord för något som håller sig flytande. I samma mening finns dock flotte (fornsv floti), bildat av verbet  flyta (eng fleet, ty fliessen), forngermanska *fleut av en IE rot pleu- med samma betydelse. Betydelsen av flotte för sammanfogade trästycken för (tillfällig)  sjötransport verkar också gammal, åtminstone i norden. Eng. använder sedan medeltiden i stället raft, ett ord som även finns i fornnord raptr för stock.

De allra äldsta farkosterna var (möjligen vid sidan av flottar av sammanbundna stockar) urholkade trädstammar som paddlades eller roddes. Ända fram i modern tid har det i vissa svenska dialekter funnits ett ord no med betydelse tråg eller ho. Fornnordiskt går det emellertid tillbaka på nor med betydelsen skepp, jmf bl.a. guden Balders mytologiska gård ”Noatun” (skeppsplats). Ordet verkar inte använts i västgermanska språk, men går ända tillbaka till IE roten för båt *nau- och är ursprunget till många andra språks båt-ord som sanskrit nauh, grekiska naus (jmf nautisk mil), lat navis (jmf navigera), forniriska nau etc. En variant av det nordiska ordet är nocke (fornsv nokkvi) som är bevarat i ”taknock” för den tillyxade balken (enligt vissa forskare skulle ordet i stället ha samband med böjd, krum – jmf nucka. Jmf dock t.ex. Nockeby, båtplatsen för överfärd till Mälaröarna nära Stockholm). En äldre tysk beteckning för en enkel flatbottnad båt är Nachen. Ursprunget är forngerm *nakwa och IE ordstam *nagua- för trädstam.

Även ett par andra germanska ord har samma koppling mellan trästammar och båtar. Bit har idag allmänt betydelsen ”stycke” men fornnord beitr var mer tydligt ”avhuggen trästam” och hade då även bibetydelsen båt. Fornengelskans bāt, för avhugget trästycke (jmf dagens eng bat, slagträ) importerades även till norden som batr med den direkta betydelsen båt (eng boat, ty Boot, da Baad). Det forngermanska ordet för båda varianterna är *bait- från IE roten *bheid-, klyva (i detta fall trästammen). Nästan samma bakgrund har det idag allmänna skepp (eng ship, ty Schiff, da skib) idag normalt en större farkost än båten. Fornnordiska skip går tillbaka på forngermanska *skipan för urholkad stam (även besläktat med t.ex. skipa rättvisa i betydelsen ”ordna”) och IE roten *skei- skära till.

En första utveckling vid sidan av stockbåtarna, kända från bronsålderns hällristningar, är skinnbåtarna, med skrov av hudar spända med träspjälor. Dessa paddlade farkoster var extra bra för handel längs inlandsvattenvägar med forsar etc eftersom de var lätta nog att bäras av besättningarna. Två idag helt glömda beteckingar för sådana båtar är kända. Keip (fornnord keipr, keipull) är ett ord importerat från kelterna (jmf iriska ceubol färja) med okänt ursprung i övrigt. Små skinnbåtar användes i keltiska länder mycket länge, t.ex. walesiska coracle och irländska curragh (båda från medeltida iriska curach båt). Karve (fornnord karfi) verkar sakna andra germanska motsvarigheter men har koppling till lat carabus som stod just för ”lätt båt av rotting med överspänt läder”, och som går tillbaka på grek kárabos som både betydde båt och ”kräfta”, ”hummer” med klor. Orsaken till det senare är oklar – kan det vara bronsåldersbåtarnas dubbla stävar som avsågs? Betydelsen av karve övergick hos oss med tiden till roddarskepp av modernare typ, bl.a. för kustförsvar, men att beteckningen användes även för vikingaskepp i Ryssland pekar mot en fortsatt koppling till flodfartyg (jmf även karavell nedan).

Flera båttyper som var avsedda för överfarter av sund och floder fick egna ord. För de minsta båtarna av sådan typ finns eka (fornsv ekia) med  ursprunglig betydelse ”urholkad ekstam” (jmf no, båt och skepp ovan). Med tiden kännetecknades denna typ av liten roddbåt av flat botten och spetsig form i båda ändar. Motsvarigheten i västgermanska länderna var aske (jmf ty Esche, ek) som även här var en rodd stockbåtstyp under tidig medeltid. Pråm  (fornnord pràmr) var en större flatbottnad båt med tvär akter, ordet (ty Prahme, eng pram, da pram) är troligen inlånat från fornslaviskans pramu, båt (jmf ryska porómu, färja), ordstammen är IE *per-. Samma rot har färja (fornsv færia) som blivit allmänt ord för överfarts-farkost, även i överförd bemärkelse för långväga sträckor. Färja, eng ferry, ty Fähre etc går tillbaka på forngermanskans verb *farjanan (att överfärja etc). Engelskan har flera ord för små farkoster: Punt för flatbottnad båt fanns redan på fornengelsk tid och tros gå tillbaka på brittisk lat ponto som även kunde betyda flottbro (jmf sv ponton), av lat pons bro. Barge för liten farkost med segel importerads ca 1300 från medeltidsfranska barge, via lat *barica från grek baris ”båt från Egypten” och ytterst faktiskt just från fornkoptiskans bari liten båt! Ca 1500 hade den engelska beteckningen övergått till en flatbottnad fraktfarkost. Troligen har beteckningen bark (eng bark, ty Barke), via nederl barke på 1400-talet lån från fr barque samma latinska ursprung. Betydelsen övergick från 1600-talet till större flermastade segelfartyg. Scow för större flatbottnad båt eller färja importerades som typ först på 1700-talet till England, men ordet kommer från medeltidens nederländska scouwe, från forngerm scaldan skjuta ut (en båt från strand). Från 1400-talet tillkom också lighter (ty Lichter), svenska läktare, från nederl lichter (av lätta, lasta av fartyg) som beteckning för mindre roddfarkoster som förde last till och från större fartyg på redden. I svenskan talar vi fortfarande om att (åka) kana, i betydelsen glida på snö etc. En kane (fornsv kani) var tidigare dock både en liten kälke och en liten båt (jmf isl. Kæna) i betydelsen trätråg. Via fornlågtyskans kaane är dock Kahn ännu ett vanligt tyskt ord för flatbottnade båtar för inlandsvatten och flodfart, numera i många storlekar från småbåtar av ekatyp till flermastade fraktfartyg i kustfart.

Ett annat ord för mindre fartyg är börding (fornnord byrdingr) som har två alternativa tolkningar, kanske har dessa påverkat varandra? Antingen är detta ursprungligen en gammal beteckning på de första båtarna som inte bara var urholkade utan även hade påspikade plankor eller ”bord”, fornsv. borþ, från en urggerm. stam borða-, bräde, ribba (jmf eng board, ty Brett). Alternativt är beteckningen inlånad från lågtyska bordingk (nederl bording) och hör samman  med ”börd”, något man bär på, från urgerm. Burþi- (jmf eng burden, ty Bürde, men även sv barnsbörd, ty Geburt födsel etc.). Under vikingatid och medeltid var bördingar lastbåtar av mindre typ för kustsjöfart, med 12-30 mans besättning. Det generella ordet för lastbåt eller handelsskepp av större typ var under  fornnordisk tid kaupskip, de var bredbukiga och hade lastrum midskepps och roddarbänkar enbart i ändarna. Den vanligaste beteckningen för sådana  lastskepp var knarr (fornnord knorr) som fanns i en mindre version i Östersjön (austrfararknorr) och en större för Nordsjön (hafskip). Namnet på typen, som  anses allmänt komma från stävformen, som slutade i en uppåtsväng eller ”knorr”. Ett annat ord för lastfartyg var bussa (fornnord búza) som möjligen ursprungligen också fått namn efter stävformen (jmf eng butt-ended, kortändad) men som även kan vara ett låneord från Medelhavet, där lat bucius var ett rott handelsfartyg. I Norden blev typen känd på 1100-talet som ett lite större handelsskepp med enbart segeldrift, och namnet fanns kvar för sinsemellan olika skeppstyper in i modern tid, bl.a. busse för nederländska fiskefartyg.

Som nämndes ovan var karve under fornnordisk tid beteckning på ett vanligt roddfartyg i flod- eller kustfart. Storleken på sådana skepp mättes normalt i antal roddare per sida, roa a bordi. Ett alternativt namn för sådana skepp (även med segel) bl.a. använda för fiske, under vikingatid ofta med ”15 man per bord” (30 roddarplatser) var skuta (fornnord skúta). Ordet är från forngermanskans *skution, ev. via fornlågtyska schūte och hör samman med den spetsiga stävformen på sådana båtar (jmf ord som ”utskjutande” och ”Åreskutan”) – alltså motsatsen till ”knarr” ovan. En schuyt var från 900-talet nederländsk beteckning för en släpad lastbåt (senare bl.a. längs kanaler), men beteckningen schuyt användes även i nordsjöområdet för båtar av liknande typ som den nordiska skutan.

Långskepp (fornnord lung, langskip, samma betydelse som lat navis longa) eller härskepp (fornnord herskip, förleden från protogerm haria, med IE roten korio-, krig) var de allmänna orden under vikingatiden för skepp avsedda för krigsbruk. Dessa var avsedda både för rodd och segling, och storleken mättes i antalet roddsitsar, vardera med fler än två roddare per sits. En vanlig storlek var ”tjugositsare” med ca 100 mans besättning, typiska vikingaskepp som i västnorden då ofta kallades ask (fornnord askr, trol. från protogerm *askaz med IE roten *os– för askträ, här via betydelsen (spjut)skaft som ofta var av ask i forngermanien). ”Askmän” (forneng æscmen) var en sidobeteckning på vikingar, sjörövare. Senare var ”tjugositsare” ofta ledungsskepp (fornnord
leidangskip jmf led ovan), kungens påbjudna försvarsskepp, utrustade och bemannade av lokalbefolkningen. Var de större än ”tjugositsare” kallades de ofta storskepp. Små snabba krigsskepp kallades å andra sidan flögskepp (fornnord flǿyskip, förleden av protogerm *fleuganan flyga (ty Fliegen, eng fly) med IE roten *pleu- flyta, simma, jmf fr pleu regna). En snäcka (fornnord snekkja) var under vikingatiden normalt en ”tjugositsare” med 90 mans besättning, I Östersjön blev snäcka med tiden allmän beteckning för krigsskepp. Namnet kommer från fornnord snaga sticka fram, och är säkerligen även här kopplat till den spetsiga höga stäven (jmf skuta ovan). Snäcka är fortfarande en levande beteckning i svenskan på en mindre, smal klinkbyggd båt, vid sidan av snipa som är en mer sentida beteckning kopplat till snip, spets. En skejd (fornnord skeið) var på vikingatiden ett större fartyg än snäckan, ofta mer än ”trettiositsare” och ett vanligt krigsskepp i Nordsjön. Namnet kommer från ”skeda” forngerm *skaith, IE *skei-, dela, klyva (i detta fall vattnet). En drake eller drakskepp (fornnord dreki) skiljde sig från skejden genom att vara bredare och genom den kända stävprydnaden. Drakar förekom enbart i Nordsjövattnen och under slutet av vikingatiden. Den allra största kända var kung Knut den stores ”60-sitsare”. Drake (eng dragon, ty Drache) kommer från protogerm *drako, forngrek drakon orm, sjömonster, ytterst trol. av IE *derk- , att se (här monstret med den dödliga blicken).

Hansans tidiga lastfartyg var ofta bussor och knarrar i Östersjön, men i Nordsjön förekom ofta även beteckningen holk. Sådana segelfartyg var flatbottnade med ”fyrkantigt” rymligt skrov. Ordet (fornsv holkr) importerades från fornnederl. hulc och går tillbaka på lat hulcus och ytterst på grek holcas för släpat lastskepp. I modern tid (från 1600-talet) övergick betydelsen av holk till ”uttjänt skeppsskrov” (jmf även eng hulk för fängelsefartyg). Under medeltiden blev emellertid standardfartyget i hansetrafiken en kogg (fornsv kogger, lågty Kogge), en typ som troligen utvecklades i Friesland (omnämnd ca 800) och som innebar en rad (successiva) framsteg i konstruktionen som gjorde koggen till ett utmärkt skepp för både havs- och kustsegling. Koggen var bredbukig men hade rundat skrov med markerad stäv och akterkastell. Ordet sägs komma från ett protogerm. *kuggon för buktigt, rundat, förm. här avseende stäven (jmf knarr, bussa etc). Lodja (fornsv lodhia) var ett gammalt ord för mindre rodd- eller segelfartyg i flod- och delvis kustfart i Östersjön. Ordet är ett låneord från medeltidsryskans lodija för båt, tråg som går tillbaka till ett IE ord för träd (jmf även ett äldre svenskt ord ”olla” för tråg eller kar) – återigen denna koppling till urgröpta trädstammar!

I Frankrike kallades koggliknande fartyg nef, som dock hade mindre markerad stäv. Ordet är en kortform av lat. navis (skepp). Samma ursprung hade den portugisiska beteckningen nao, som från 1100-talet blev standardbeteckning för stora breda flermastade handelsskepp i havsgående fart. I början av 1300-talet utvecklades i Portugal en ny typ av havsgående handelsfartyg kallat karavell, i början tvåmastat med latinsegel. Typens ord kommer via medeltidsport caravela (tidigare känt som beteckning för mindre fiskebåtar) från caravo för ”litet skepp”, med samma grekiska rot karabos som vi tidigare nämnt ovan (se karve). Karavellen (ty Karavelle, eng caravel) utvecklades till en standardtyp (om än något mindre än nao) för den långväga sjöfarten (som ju Portugal var först med) och dess typiska bordläggning med släta sidor (i stället för den tidigare normala klinkbordläggningen) blev också känd som ”kravell”. Spanjorernas stora tremastade frakt- och örlogsskepp i Atlanttrafiken på 1500-talet kallades galjon (eng galleon) från spanskans galeon, en variant av grek galea för  medelhavets stora roddarskepp (jmf galär). Typiskt för dessa var de stora stävpåbyggnaderna (jmf galjonsfigur). Uttrycket ”dubbeldäckare” (eng double-decker) som numera används mest för bussar kommer från denna tid av stora fartyg med flera däck längs hela skrovet. En flöjt var en urspr. holländsk (fluit) sådan skeppstyp utvecklad under 1600-talet. Det var de stora tremastade handelsfartygen som var så viktiga för den dåtida långväga fraktfarten. Beteckningen är oförklarad. En brigantin var ett mindre tvåmastat skepp i havsfart, ordet importerades till engelskan på 1520-talet från italienskans brigantino för piratskepp. Det kom till svenskan först på 1700-talet, från 1800-talet mest i kortformen brigg.

I motsats till dessa var en hoj (nederl hoy, långty heude) ett från 1500-talet vanligt mindre fraktfartyg i kustfart längs framför allt nordsjökusten (stockholms-slang ”hoj” för cykel är däremot troligen ett lån från förbrytarslang). Hojarna var delvis en utveckling av en äldre skeppstyp kaag, vanlig i nordsjöfart från tidig medeltid. Ytterligare ett liknande fartyg var en pleit, som var särskilt vanlig i de flamländska hansehamnarna från 1200-talet till 1500-talet. En ewer var också under medeltiden en seglande fraktskepp i kustsjöfart. Orden kommer från fornfrisiskans envare med betydelsen båt som framförs av en man och är känt sedan 1200-talet. Typen blev dock med tiden allt större. En aak var ett större flatbottnat långsmalt fartyg för flod- och kustfart i Nordsjöområdet, vanligt från  medeltiden in i modern tid. Ordet aak kan ha kopplingar till Nachen (se ovan). Ett par andra mindre nederländska segelbåtstyper som tillkom under 1500-talet var huker (hoekr) som betecknade mindre fiskebåtar (namnet anspelade på att de var havsgående, även utanför udden ”de hoek”), och jakt (nederl jacht, eng yacht) för snabbseglande båtar, ordet anspelar på tidig användning av typen för att jaga andra fartyg i försvarssyfte. Senare (från 1600-talet) kunde jakter även vara stora flermastade segelfartyg. Tjalk är en annan nederländsk beteckning på ett mindre seglande kustfartyg, känt sedan 1670-talet i Nordsjöområdet. Kuff är en annan typ i samma område från 1700-talet, något större och tvåmastad för kustfart. Slup kallades åtminstone från 1500-talet små båtar för rodd  och/eller segling för transport i hamnar och kustfarvatten. Typen verkar också varit nederländsk (sloep, fr. chaloupe, eng sloop) och ordtydningen är oklar.  Antingen hänger det ihop med långtyskans slū-pen (glida) eller via fr chalope (snäcka) med fornfranskans escale för nötskal (i sin tur trol. ett germanskt  låneord, jmf skal). Slanga var en beteckning för en lång roddslup, åtminstone från 1700-talet, och är säkert kopplat till att båten var lång och smal ”som en orm” (jmf sv slang och ty Schlange, orm). Ordet i sig hänger samman med de tidigare nämnda verben slunga, slingra etc. En julle (jolle) är från 1500-talet beteckning på de minsta roddbåtarna som medföljde större skepp. Ordet finns i alla germanska språk (da jolle, eng yawl, ty Julle, nederl jol) och är äldst i lågtyskans jolle men betydelsen är oklar. Engelska beteckningen launch för en större sådan skeppsbåt är ett lån på 1760-talet från portugisiska lancha, som oväntat nog hämtat ordet från malajiskans lancharan, båt.

Några skeppsbeteckningar som mestadels användes för örlogsfartyg bör nämnas. Fregatt (eng frigate, fr frégate) är från början en italiensk mindre båttyp fregata, vanlig i medelhavs-området för både rodd och segling. Från slutet av 1500-talet gavs beteckningen även till stora tremastade men snabbseglande örlogsfartyg, först hos franska men snart även bl.a. engelska flottan. Linjeskepp (eng ship-of-the-line) kallades från början av 1600-talet de stora krigsskepp som angrep i grupp i en ”slaglinje”. Typen infördes med början av engelska flottan. Pinass (lågty pinnas, eng o fr pinnace) var på 1600-talet en holländsk beteckning för mindre krigsfartyg, byggda enligt dåtida civil flöjt-modell men slankare. Typen användes också tidvis av andra flottor bl.a. i Norden. Ordet pinass är intressant och tros vara mycket gammalt och komma från lat pinus pinje eller tall, dvs båt gjord av tallträ (jmf eka etc). Korvett (fr o eng corvette) var en fransk fartygstyp (namnet trol. från början diminutiv av lat corbita lastskepp) som från början av 1600-talet utvecklades till ett tremastat krigsskepp av något mindre typ än fregatten.

Även under segelfartygens sista storhetstid från mitten av 1700-talet till slutet av 1800-talet tillkom ett antal viktiga nya typer och beteckningar. Skonare (även skonert, eng scooner) är en typ som började byggas av amerikanska varv från 1710-talet, vilken känns igen på riggen och ofta lätt bakåtlutande master. Ordet anses hänga samman med ett urspr. skotskt ord scon för glida över vattnet (t.ex. i form av kastade stenar, jmf ”kasta macka”). En loggert (eng lugger, nederl logger) är en enmastad segelbåt använd för bl.a. fiske i Nederl., England och Frankrike från 1760-talet med ett typiskt trapetsformat segel. Trol. kommer typbeteckningen från nederl. logger (fiske med dragnät). Kutter (eng cutter) utvecklades ungefär samtidigt i England. Den användes också för bl.a. fiske, hade en annan rigg men också ett mer fylligt skrov med rak stäv. Ordet går tillbaka på att ”skära vågorna”. Klipper (eng clipper) var en ny stor handelsfartygstyp utvecklad av amerikanska varv från 1810-talet. Klipperskeppen var speciellt snabbseglande och hade slanka men rymliga skrov. Troligen är typbeteckningen hämtad från nederl klepper, snabb ridhäst (jmf svenska klippare, t.ex. ”Brandklipparen”). Fullriggare (eng full-rigged ship) är en sen beteckning för minst tremastade fartyg med rår på samtliga master, känd i svenskan från 1880-talet. Ibland kallades också de mindre handelsskeppen av fullriggartyp för frigatter. Slutligen tanker för fartyg för transport av flytande last, framför allt olja och bensin. De första transporterna av sådana laster skedde omkring 1860, då i oljefat med s.k. ”petroleum clippers”. Omkring 1870 tillkom de första segelfartygen med inbyggda tankar, vilka ca 1900 hade fått beteckningen ”tank ships” med förkortningen tankers. Ordet tank kommer trol. från port. tanque för cistern, vätskebehållare.

Ångbåt för fartyg med drivning av egen ångkraft importerades till svenskan på 1810-talet då tekniken fick fäste i Europa (Sverige 1818), men den engelska beteckningen steam-boat är äldre, eftersom de första försöken gjordes i USA redan 1787. Nederländskan har Stoomboot och tyskan använder Dampfboot, danskan dampbaad.

Så kommer vi till redskapen för att segla i luften. Som allmän beteckning på sådana finns ju luftfartkost som dock verkar vara ett 1900-talsord, medan luftfartyg finns belagt från 1840-talet. Den tidigaste fungerande luftfarkosten var en (varmlufts)ballong varmed de första uppstigningarna skedde i Frankrike på 1783. Franskans ballon (eng balloon) var lånat från italienskans pallone, stor boll. Detta ord är dock ytterst ett låneord från forngermanskans *ball– med IE roten *bhel– blåsa upp, svälla upp (jmf även grek phallos!…). Styrbara luftskepp var nästa steg. Ordet är lika gammalt som ballong i svenskan, men själva farkosten blev inte fungerande förrän på 1890-talet. Zeppelinare blev från 1910-talet ett ord för sådana luftskepp (ty Zeppelinschiff efter sin uppfinnare, eng Zeppelin från 1898). Ordet aeroplane myntades i Frankrike redan 1855 av grekiskans aero, luft och franskans verb ”planer”, att susa fram (ursprung lat planus, flat, platt). Ordet importerades till engelskan och från 1873 var betydelsen alltid farkost ”tyngre än luft”. De första fungerande sådana farkosterna var glidare (eng glider i denna betydelse 1897) utan motor. Glida (ty gleiten) kommer från en forngermansk ordstam *glid- för hal, glatt. Sedan motordriven flygning inletts 1903 i USA importerades aeroplan även som svenskt ord, men här parallellt med flygmaskin, ett ord som faktiskt myntats redan 1716 av tänkaren Swedenborg! Maskin importerades vid denna tid från tyskans Maschine eller franskans machine, och går tillbaka på lat. machina ”apparat” etc. och ytterst från IE roten *magh– ha kraft (jmf ty machen, grek mechanos etc.) Flygmaskin blev den gängse beteckningen på motordrivna aeroplan från 1907 då dessa introducerades på allvar i Sverige. Tyskan använde i stället Flugzeug för sådana farkoster. I särskilt amerikansk engelska ersattes aeroplane från 1907 av airplane, och i svenskan kom från 1913 flygplan att successivt bli allt vanligare. Både i engelskan och svenskan introducerades kortformen plan (eng. plane) också tidigt. För flygplan som startar och landar på vatten förekom i början (1910-talet) beteckningen hydroplan (eng  hydroplane), följd av flygbåt (ty Flugboot, eng flying boat) och sjöflygplan (eng seaplane 1913). Helikopter för luftfartkost som kan starta och landa vertikalt är en 1920-talsimport från engelskan, men ordet myntades på 1860-talet i Frankrike hélicoptère, från grek helix, spiral resp. pteron vinge. Ursprungligen tänkte man sig alltså (liksom DaVinci på 1500-talet) spiral- eller skruvformade vingar för lyftkraft, medan dagens helikopter i
stället har en rotor (eng. rotor), egentligen kortform av rotator, från lat rotare med tidigare nämnda IE roten *roto– snurra.

 

STEFAN BACK

 

Huvudkällor för sammanställningen:

Sveriges Akademis Ordbok (SAOB) – online http://g3.spraakdata.gu.se/saob/

Svenska Språknämnden: ”Våra Ord deras uttal och ursprung” 1997

Online Etymology Dictionary – http://www.etymonline.com/

Hjalmar Falck: Altnordisches Seewesen 1912 (översättning Bo Varenius: Fornnordisk Sjöfart 1995)

Alfred Dudszus & Ernest Henriot: Dictionary of Ship Types – Ships Boats and Rafts under oar and Sail 1986

Laszlo Tarr: The History of The Carriage 1969

Wilhelm Treue: Achse, Rad und Wagen – Fünftausend Jahre Kultur- och Technikgeschichte 1986

 

Series Navigation

<< Trafikord med historia — Del 4<< Trafikord med historia — del 5

3