Trafikord med historia – del 3

…vari vi är på rätt spår och drar vår stråt över leder och stigar samt lär oss att stoppa till — med eller utan blånor!

Infrastruktur för färdande

En förutsättning för att resorna skall kunna genomföras var att det fanns något att färdas på. I dagens värld kallas sådant infrastruktur, men företeelserna är som framgår mycket gamla.

Väg i betydelsen färdväg, fornsv vægher, är samgermanskt (ty Weg, eng way), besläktat med latinets via och som tidigare nämnts ett av konstruktionerna från IE verbet wegh- (förflytta). Engelskan använder numera mest route för väg, svenskt låneord rutt (färdväg), som kommer från medeltidsfranskans ruta och latinets via rupta, ”bruten, anlagd väg” (jmf fornnord Braut-Anund, kungen som anlade vägar i Svealand), från lat verb rumpere (bryta).

Led är motsvarande beteckning för färdväg bildat från lida (fornsv. leþ). Ordet finns i dels i många trafikord som t.ex. farled (numera till sjöss), huvudled, men också i överförd bemärkelse t.ex. således, framledes. Ledung var under vikingatiden kungens påkallade ”värnplikt” i önskad riktning (fornsv leþganger, av led och gångare). Även lots för ledsagare till sjöss har samma ursprung (forneng lôtsman, styrman).

Stig för liten väg (fornsv. stigher) är ett samgermanskt ord bildat efter verbet stiga (stega) (ty Steig). I engelska används numera i stället ”path” (även ty Pfad) från ett västgermanskt ord *patha- av okänt ursprung.

Gata för inhängnad väg eller stadsgata är ett samgermanskt ord (forngerm gatan) med okänt bakgrund. Den ursprungliga betydelsen är ”öppning, hål”, och den är även bevarad i varianten gatt (trång farled i nusvenska). Engelskan har bevarat gate i den ursprungliga betydelsen – port, medan ty Gasse betyder mindre gata, gränd. Svenskans gränd (utan egentlig motsv. i andra nordiska språk) för trång gata kommer däremot från granne, via betydelsen grannskap.

Torg för öppen plats i stadsbebyggelse (da torv, fornsv torgh) är inlånat från fornryskans turgu eller torgu med betydelsen ”handelsplats” (jmf ry turg, handel. Jämför även det finska namnet på Åbo: Turku, urspr. de ryska köpmännens namn på platsen). Ordet kan hänföras till fornkyrkoslaviskans trugu men ursprunget är oklart. Torg används enbart i de skandinaviska språken. Tyskan har i stället Markt, eng Market, med samma betydelse handelsplats (jmf sv marknad resp. marknadsplats), ett ord inlånat senast på 1200-talet via medeltidslatinets marchiet (jmf fr marché) från lat mercatus med ursprung i lat merx (handels)vara, troligen med en italisk rot *merk- för ekonomi, inlånad från etruskiskan. Plats (no plass, fornsv platz) är en mer allmän beteckning på öppen yta, importerat från lågtyskans plos (jmf ty Platz, eng place). Ordet kommer via franskans place och lat platea från grekiskans plateia (hodos), bred (väg) med IE roten *plat- för ”utspridd” (jmf litauiska platus, ”bred”).  Det äldre germanska ordet för öppen plats, yta var stad (fsv. staþer, da sted, ty Stadt, forneng stede, fornfrisiska sted) som dock redan på medeltiden gled över till att beteckna hela de då nya tätbebyggda orterna. Ordet stad hör ursprungligen ihop med ”stå” som via forngermanskans *stand- kommer från IE roten *sta- med samma betydelse. Ett par andra ord med liknande betydelse är engelskans square (i denna mening känt sedan 1680-talet) som ju antyder en fyrkantig form på platsen och som kom från medeltidslat *exquadrare ”göra fyrkantigt” (lat quadrus kvadrat) resp. plan (fsv, da och ty plan) som i stället fokuserar på ställets jämna yta och härstammar från lat planum med denna betydelse.

Där vägar eller gator möts finns en korsning, av verbet korsa som i denna mening är belagt sedan 1800-talet. Ordet går givetvis tillbaka på kors som importerats till norden troligen från fornfrisiskans kross eller korss men som finns i alla germanska språk (ty Kreutz, nederl kruiz, eng cross etc) och som kommer från lat crux, troligen ett ord med fenisiskt ursprung. Ordet mot för ”plats där vägar mötas” går tillbaka på ett samgermanskt ord *motijanan för möte, möta etc. (eng meet, meeting, moot etc) men ursprunget är omtvistat. Intressant är att ordet i vägsammanhang var utdött sedan 1800-talet, men återinfördes som beteckning på komplicerade motorvägskorsningar på 1970-talet! Rondell är också en nygammal konstruktion, använd i svenskan för ”trafikcirkulationsplats” sedan 1940-talet, men egentligen ett franskt allmänt ord rondelle för runda ting, av lat rotundus liksom rundel som varit den äldre germanska formen (ty Rundel, da runddel). Engelskan konstruerade i stället ett eget ord för cirkulationsplats: roundabout (belagd för trafik sedan 1927) där suffixet about kommer från ett fornengelskt on-by-utan ”på utsidan om”.

Stråt bevaras i sv numera mest i vissa uttryck (”vandra sin stråt”) men hade ursprungligen (fornsv strata) betydelsen jämnad väg. I eng street, nederl straat, ty Strasse har betydelsen numera övergått till gata. Ordet är importerat från senlatinets via strata och betecknade då romarnas stenlagda vägar, från lat sternere, IE *stere-, lägga ut, breda ut (i detta fall beläggning, men jmf även vårt strö ut).

Tunnel för underjordisk passage är känd i svenskan från 1820-talet och i denna betydelse är tunnel tidigast känd i engelskan från 1760-talet (då de första sprängda kanalpassagerna byggdes). Tidigare användes i de germanska språken gruva/Grube resp. mina/mine för underjordiska gångar. Tunnel är i sig ett låneord från medeltidsfranskans tonnelle som dock i sin tur är ett lån från keltiskans tonnos, tunna (här i betydelsen tunn-formad passage).

Vad (fornsv.vaþ) för grund flodbädd lämplig för överfart är ett samgermanskt ord för framskrida (i vatten), vada. I engelskan finns i stället ”ford” för vadställe, bildat efter ordstammen färd.

Konstruktioner för att ta sig över eller intill vattendrag har samma germanska ursprung ordmässigt. I nordiska språk används bro i regel för överfartskonstruktioner medan brygga anger anläggningsplats för fartyg. Undantag finns dock, t.ex. Skeppsbron i Stockholm. I engelska och tyska gäller det senare ordet för både broar (bridge, Brücke) och bryggor (ty Landungsbrücke). Kanske tillkom beteckningen bro ursprungligen för de vägbankar som i Norden byggdes över vattendrag eller kärr, s.k. kavelbroar (av kavel, runt trästycke)? Ursprunget är forngerm *brugjo med IE roten *bhru- ”balk, stam”.

Kavelbro

Hamn för skyddad landningsplats för skepp (fornnord hampn, höfn) är ett samgermanskt ord (da havn, nederl haven, ty Hafen, eng haven) från forngermanskan *hafno- som möjligen hänger samman med IE roten *kap- innehålla (här skepp). I fornengelskan fanns vid sidan av hæfen även port, från lat portus (hamn) med ursprunglig IE rot *prto– öppning (jmf roten *per– ovan) som även finns i svenska port för dörr. Engelskans harbour för hamn går tillbaka på forneng herebeorg och är samma ord som nordiska härbärge (plats som hyser en här, armé).

Kanal kom till svenskan på 1600-talet (ty Kanal, eng canal eller channel, nederl kanaal) och kom via franskan (canale) in i germanska språken på 1400-talet i betydelsen ränna, först för (avlopps)ledning etc och senare (trol via Nederl.) för smal anordnad vattenpassage. Bakgrunden är ett latinskt ord canalis för ränna, en avledning av canna i betydelsen (vatten)rör.

Sluss är svenskt ord sedan medeltiden (fornsv slys) och importerades från lågtyskans slüse (jmf ty Schleuse, nederl sluis, eng sluice) men har sitt ursprung i fornfranskans escluse med roten i lat. excludere ”utestänga”, i detta fall genom ett vattenlås. Den direkta betydelsen av sluss för förflyttning av fartyg mellan vatten med olika vattenstånd med portar och slussbassäng är känd från 1500-talet. Bassäng är också ett importord (1700-talet) från franskans bassin (ty Bassin, eng basin) via fornfranska bacin med rot i lat bacca, ”vattenbehållare” (jmf även sv bäcken). I engelskan används sedan ca 1300 oftare lock (forneng loc) för sluss, forngermanska *lukom eller *lūkan för ”dra till sig, stänga” (jmf t.ex. sv lucka och lock).

Spår (fornnord spor) är ett samgermanskt ord (ty Spur, nederl Spoor) med urspr. betydelse fotavtryck, tecken på djurs framfart. Ordet hänger samman med sparka, sporre och spjärna m.fl. ytterst från IE roten *spere-, ankel. Via spåren av skidlöpare och hjulfordons märken i vägbanan (som kunde användas av efterföljare) fick spår senast under medeltiden en allmän betydelse som trafikord. Användningen om järnvägens infrastruktur är troligen från slutet av 1700-talet. Räls (eg. räl i sing.) om samma järnvägsinfrastruktur är ett engelskt låneord från 1830-talet. Eng. rail lånades via medeltidsfranskan från lat regula för ribba. De ursprungliga spårbanorna hade körbana av träribbor.

Bana är ett låneord från medeltidstyskan Bane (ty Bahn) med betydelse jämn plats eller väg. Ursprunget till ordet är dock dunkelt, ev. finns släktskap med latinets pons, bro. Användningen av ordet (eller varianten ban, jmf ”gå sin tysta
ban”) för spårgående fordons infrastruktur är känt sedan slutet av 1700-talet.

Ordet järnväg myntades i svenskan ca 1800 (fr chemin de fer). Konkurrenten rälväg (eng railway, am eng railroad) kom något senare men slog aldrig igenom i svenskan. I norska och danska vann dock formen jernbane (efter ty Eisenbahn). Förleden järn (ty Eisen, eng Iron) lånades tidigt in i germanskan från fornkeltiskans *isarnon (jmf iriska iarn) ”stark metall” med IE roten *eis– ”stark”.

Spårväg (da sporvej) var ursprungligen en variantord på (hjul)spår (se ovan, jmf även ty Spuhrbahn) men fick under 1800-talet först specifik betydelse, först parallellt med järnväg (jmf nederl Spoorweg) och från 1850-talet särskilt om gatubanor med i körbanan nedsänkt räls. Den senare företeelsen fick dock många olika beteckningar i de germanska språken. Tyskan valde Strassenbahn (gatubana), vilket ju även anknyter till street railway, som var beteckningen på de allra första stadsspårvägarna i Nordamerika i mitten av 1800-talet. I England valde man i stället ordet tramway, vilket redan tidigare var beteckning på mindre (industri)banor. (Ang. ordet tram, se vidare nedan).

Tunnelbana  för järn- eller spårväg i tunnelsträckning är en svensk konstruktion först känd 1895 men mer allmänt från 1927 inför den första sådana banan i Stockholm. Även norskan använder tunnelbane, men i andra germanska språk har andra beteckningar använts. Den första engelska beteckningen var underground railway (känd 1834) men när världens första underjordiska stadsjärnväg öppnades i London 1863 var beteckningen Metropolitan railway, ”stadsbanan”. I London kom dock den beteckningen att gälla en viss bana, och i stället blev Underground (railway) från 1880-talet standardbeteckning på tunnelbanan i London, vid sidan av ”tube” som kommer från cylinderformen på de elektriska banornas tunnlar som introducerades från 1890-talet. Tube (jmf svenskans tub) inlånades i eng. på 1610-talet från fr. tube för rör etc., är ett lat. ord tubus med okänd bakgrund. I USA föregicks tunnelbanebyggande av högbanor (svenskt ord från 1890-talet) på viadukter längs gatorna. Dessa kallades elevated railroads (1850-talet) och fick senare förkortningen ”el” (New York) eller ”L” (Chicago). När tunnelbanor började byggas i Nordamerika på 1890-talet valde man här beteckningen subway för dessa, ett ord som i europeisk engelska betyder ”gångpassage under något” (jmf svenskans undergång). En orsak till att man valde subway i amerika var att ”The Underground Railway” sedan mitten av 1800-talet hör var en känd beteckning på flyktvägar för svarta slavar från syd- till nordstaterna. I många andra städer i världen har den ovan nämnda beteckningen Metropolitan railway används för tunnel- eller högbanor i städer, oftast via franskans chemin de fer metropolitain (Paris 1900) med dess förkortning Metro. Tyskans översättning av beteckningen var Stadtbahn, men Berlins första sådana var en viadukt för de långväga järnvägarna genom staden (1880-talet). När tunnelbanor byggdes i tyska städer blev därför i stället beteckningen Untergrundbahn (jmf London), dock snart allmänt förkortat till U-Bahn. Även svenskan har gjort en liknande förkortning, T-bana (norska T-bane).

Lokala stadsbanor som ofta utnyttjar långväga järnvägssträckningar har ju funnits ända sedan järnvägens bandom i storstäderna. I Tyskland gavs sådana tåg på egna spår en särskild beteckning S-bahn, uttydd (stadt-)Schnellbahn redan i början av 1900-talet. I Sverige kallas trafiktypen ofta pendeltåg (ordet känt sedan 1920-talet, tågen avses åka fram och tillbaka som på ett ur) där förleden kommer från ty Pendel och ursprungligen från lat. pendulus hängande. Ett engelskt ord med liknande betydelse är commuter train, känt från 1860-talet huvudsakl. i USA. Ordet commuter uppkom här ursprungligen därför att avgiften för sådana resor t/fr stadscentrum omvanlades till rabatterade månads- eller årskort. Commute är ett eng. låneord från 1500-talet från lat. commutare först använt för kyrkans sakrament som ju ”omvandlas”. (Lokaltåg, regionaltåg etc, se nedan).   

En rätt vanlig samlingsbeteckning för stadsbanor på egen banvall i särskilt Nordamerika idag är Rapid Transit, en konstruktion från 1870-talet av lat. rapidus, hastig (från IE roten *rep-, sno) och lat. transitus hastig passage, överföring. LRT uttyds då Light Rapid Transit, i praktiken en modernare beteckning på spårväg som mestadels går på egen banvall. Det svenska ordet för detta är snabbspårväg som funnits sedan 1920-talet men i verkligheten sedan 1960-talet (Angeredsbanan i Göteborg var en av världens första av denna typ). BRT uttyds Bus Rapid Transit, en bussbana på egen banvall (utan spår), en trafiktyp använd i många länder utanför Europa och Nordamerika. En automatisk variant på detta är spårtaxi med små kabiner som kan gå både på bana och gata. Ordet är från 1970-talet i svenskan. Andra udda trafikformer är eng. monorail, en bana där vagnarna (oftast) gränslar en betongbalk. Det engelska ordet är från 1890-talet men monorailförsök (med järnräls) gjordes redan på 1860-talet. En tysk äldre variant var Schwebebahn, där vagnarna hänger i en metallkonstruktion. En sådan bana finns i Wupperthal i Tyskland sedan 1901. Den moderna betongvarianten marknadsfördes på 1950-talet av uppfinnaren Axel Wennergren, och den blev i svenskan kända som alwegbana.

 Alwegbana

Station (eng station) är idag ett tydligt trafikord för uppehållsplats för tåg eller andra fordon. Ordet importerades till svenskan på 1500-talet och i engelskan redan i slutet av 1200-talet, då i betydelsen ”tillfällig (men regelbunden) uppenhållsplats”. Ordet kom via medeltidsfranskan från lat. Stationem för post, uppenhållsplats (jmf lat. posita statio för romarrikets postgårdar), från lat. stare mot IE roten *sta-, att stå. Ordet station användes från 1700-talet som beteckning på diligenshållplatser, och från 1830-talet i England även för järnvägens motsvarigheter. Där har emellertid även andra ord konkurrerat, framför allt bangård (da. banegaard) som i svenskan dock används för spåranläggningar snarare än själva avgångsplatsen. Ordet gård (fornnord garþer, forneng geard, eng yard) kommer via ett forngermanskt *garda med IE roten *gher– inhängna, omfatta (jmf ”omgärda”). Tyskan har i stället Bahnhof, med andra orddel hov (fornnord hof) som haft en liknande betydelse av inhängnad plats, men trol. ursprungligen hade samband med religiösa platser.

Hållplats användes från 1600-talet som beteckning på skjutsstationer i Sverige – plats där hästarna hålls och de resande gör uppehåll. Under 1800-talet överfördes begreppet till järnväg och andra transportmedel, då i betydelsen enklare ställe där fordon gör stopp. Förleden, från hålla (fornnord halda) är ett samgermanskt ord (ty halten, eng hold, nederl houden) som går tillbaka på forngerm *khaldanan för hålla, vaka över (boskap etc). Det svenska ordet används också i norden (da holdeplads) men inte i andra germanska språk. Anhalt är numera ett mindre använt ord med samma betydelse. Det är ett sent direktlån från tyskan, där halt har samma ursprung som håll ovan, men som importerats som militärt kommandoord i svenskan på 1700-talet (att göra halt, stanna till). Engelskan har också ordet halt, men använder mest (bus) stop för hållplats. Stopp finns ju även i svenskan och tillhör orden med överraskande ursprung. Det hänger nämligen samman med att stoppa eller proppa till (jmf uppstoppad, eng stuff, ty Stopfen etc). Ursprunget är ett senlat *stuppare med lat roten stuppa, linavfall, blånor. Genom att stoppa till med sådant material kunde bl.a. vattenströmmar dämmas upp och strömmen ”stoppas”.

En vändslinga är ju rätt vanligt vid ändpunkterna på en trafiklinje för att ändra körriktning. Förleden i ordet är vända (fsv vaenda) för att just ändra riktning (ty Wenden) som går tillbaka på ett forngermanskt ord *wandijanan och ytterst
på IE roten *wendh- vända, vrida. Efterleden slinga går i sin tur tillbaka på den buktande ögleformen och verbet slunga (fsv sliunga, ty schlingen) och forngermanska *slenganan för buktande rörelser i allmänhet (besläktat med både slingra, slang, slänga etc.) och ytterst på den IE roten *slink- för krypa, slingra.

Luftfarten är ju en 1900-talsföreteelse, och det är intressant hur olika de germanska språken hanterat ord för flygets infrastruktur. På svenska har vi ju flygplats som bildades på 1930-talet. Tyskans Flughafen hade förvisso en motsvarighet flyghamn i svenskan redan från 1910-talet, men här har det ordet begränsats till sjöflygplans stationer. Danskan och norskan har lufthavn, och nederl luchthaven som båda kan sägas vara en översättning av engelskans airport. Ett tidigt försök att lansera aerodrom i svenskan misslyckades också, det är ett italienskt låneord, bildat ca 1900 i analogi med hippodrom, galoppbana (grek hippodromos, förleden se nedan, efterleden med betydelse tävlingsbana).

Ordet infrastruktur i sig är ett mycket sent nordiskt lån från engelskan (infrastructure för ”grundläggande installationer”), som i sin tur importerade det från franskan på 1920-talet. Ordet kommer från latinets infra och är ytterst från samma IE rot *ndher, under som i vårt eget under (ty unter, eng under), resp. latinets structura för konstruktion etc. Det ordet har i sin tur samma IE rot *stere- som vi nämnde ovan under stråt! Som ofta användes infrastruktur först för militära förhållanden (jmf t.ex. logistik ovan).