Trafikord med historia — del 5

…vari vi släpar och rullar oss runt bland fordon av alla de slag på väg och spår…

Transportmedel till lands

Först något om de allmänna beteckningarna för redskap för landtransport. Det normala svenska ordet för detta är fordon, som är en relativt sen konstruktion (1700-tal) av orden fora, fara (se ovan i del 1) och don för redskap, inlånat från lågtyskan och besläktat med det forngermanska ordet *don för att göra, tillverka (ty Tun, eng do), med IE roten *dhe- med samma betydelse. En äldre beteckning är åkdon med förleden från åka (se ovan). Underligt nog har nästan alla germanska språk idag skiljda beteckningar för fordon. Tyskan har ”Fahrzeug”, som ju är samma ord som svenskans fartyg, som här betecknar skepp! Sista orddelen tyg är ett lågtyskt låneord tüch besläktat med ty Ziehen (dra) i betydelsen ”frambringa”. Tyskan har också ”Gefährt” för åkdon, även har en avledning av verbet fara. Danska och norska har køretøj/kjøretøy med samma efterled men med förleden köra. Nederländska fordon kallas rijtuig, en kombination av förleden rida och efterleden tyg. Engelskan slutligen använder idag ordet vehicle för fordon, importerat från franskan på medeltiden och ursprungligen från latinets vehiculum, transportmedel, bildat av verbet vehere ”bära” med IE roten *wegh– som vi ofta återkommer till. Detta ord finns även i svenskan, vehikel, men är mindre vanligt idag.

De allra äldsta fordonen var hjullösa. Släpa kallas ursprungligen en konstruktion med två längsgående lemmar med tvärslåar som dras på marken av djur eller människa. Ordet kan vara nordiskt eller ett lån från lågtyskan slēpe, oavsett bildat efter verbet släpa. Ett motsvarande ord är drög för arbetssläde för barmarkstransport, fornsv drögh, bildat av verbet draga (jmf även eng dray, drag). Släde är den allmänna beteckningen på ett medförsedd fordon som dras eller skjuts framåt, i nordisk miljö i regel på snö eller is. Fornsv slæþi går tillbaka på ett samgermanskt ord *slido och är bildat efter verbet slida (glida), i svenskan nästan borta men jmf t.ex. engelskans slide, med IE roten *(s)lei– för just glida.

Hjul behövs ju för att få fordon att rulla. Ordet, med en rätt komplicerad stavningshistoria är extremt gammalt, och finns i nästan alla indoeuropeiska språk, vilket visar att hjulets höga ålder. Fornsvenska formen var hiugl, eng wheel (fornengelska hweogol), nederl wiel, den forngermanska formen *khwegwlan. Grekiskans kyklos och sanskrits cakra leder tillbaka till ett IE ord *k(w)e-k(w)lo- med roten *k(w)el-, gå runt, cirkulera. Det finns samtidigt ett annat gammalt ord för hjul som överlevt parallellt: ratt, med modern betydelse styrhjul. Det ordet (fornsv radh) importerades troligen från lågtyskans rat och är än idag tyskans allmänna ord för hjul, Rad. Ordet går tillbaka på ett forngermanskt raþa- som bl.a. är släkt med latinets rotare (jmf rotera) och sanskr ráthah (vagn) och har en IE rot *roto-, snurra. Svenska rulle (danska rulle, ty Rolle, eng roll) kommer via ett lågtyskt låneord rulle och fornfranskans rolle (1200-talet) från latinets rotulus, diminutiv av rotus (hjul) med samma IE rot. Verbet rulla är faktiskt här bildat sekundärt från detta lilla hjul eller rulle.

Vi kommer nu till själva fordonen. Det allmänna ordet för hjulfordon är i dagens svenska är vagn, fornsv. vaghn. Ordet är samgermanskt, danska vogn, ty Wagen, eng. wain (ersatt från 1520-talet av waggon, importerat från nederl. med nya vagntyper) med forngermanska formen *wagnaz. Andra språk har också besläktade ord, t.ex. walesiska gwain, tjeckiska vozu, ryska povozka etc. Det IE ordet var *woghnos, från den tidigare nämnda roten *wegh– för ”förflytta”. Den äldsta belagda beteckningen på en (fyrhjulig) vagn är dock sumeriskans mar-gi-da. De allra första vagnarna anses numer tillkommit genom att man satte fyra hjul under de tidigare slädarna i området. Den engelska allmänna termen för vagn är sedan 1300-talet carriage, ett franskt låneord som via ett gallo-romanskt ord *carrizare för transportera i vagn går tillbaka på lat carrus (se nedan). En annan mycket gammal vagnterm är reid, fornhögtyska raita, från forngermanska *raidho, som hänger samman med den tidigare nämnda IE roten *rheid- för förflyttning (jmf ritt).

Utöver som allmän term har vagn kommit att beteckna mestadels fyrhjuliga typer. Den tvåhjuliga vagnen, som anses tillkommit genom att två hjul sattes under tidigare släpor, har i stället fått beteckningen kärra. Detta nordiska ord, danska kærre, ty Karre, anses inlånat från fornfrisiskans kerre, kommer via medeltidslatinets carra från lat carrus. I engelskan importerades samma carra ca 1300 under beteckningen car (som numera betyder motorfordon, introducerat på 1890-talet). Dock var den latinska termen i sin tur lånad från keltiska språk, walesiska carr, forngalliska karrus, ytterst från IE *krsos, med roten *kers-, löpa. Fornengelskan hade tidigare en annan beteckning för tvåhjuliga vagnar cræt, som påstås hänga samman med cradle, vagga i form av ”flätad vagnskorg”. Samma betydelse ligger bakom den nordiska beteckningen karm (fornsv karmbr) för en rikt utsmyckad medeltida vagn för persontransport. Vi har ännu kvar ordet karm i t.ex. stolskarm. Den ursprungliga betydelsen ”flätverk” pekar mot en IE rot *ger- (fläta). Cræt ersattes i engelskan redan ca 1200 med cart, som trol. importerats från franskans charette, liten vagn. Samma ord (urspr. Medeltidslat carretta) ligger bakom karet som dock i Norden från 1600-talet betecknat en täckt fyrhjulig vagn. Skrinda är ett svenskt ord för en vagn med spjälkorg (från 1600-talet), ofta använd för halm eller hötransport, men ordet pekar även här ursprungligen på korg av vidjekvistar, med en germansk rot besläktat med ty Schrunde, ”klyva, spräcka”. Remmalag är numera (sedan 1800-talet) en vagn för persontransport på särskilt Visingsö, med längsgående säten rygg mot rygg, men ordet är från rem- ”sidobräda på stege” och –lad ”loggolv”, dvs en flakvagn med spjälsidor, skrinda. Flakvagn för vagn med plant golv och låga sidolämmar är känd från 1700-talet.

Höskrinda

Kusk är för oss idag en beteckning på den som framför hästdragna vagnar, som sådant ett låneord från tyska Kutscher i slutet av 1500-talet. Givetvis hade vagnar framförts även tidigare, men då gående bredvid eller sittande på vagnsgolvets framkant, nu tillkom ett eget sittbräde, en kuskbock. Vid samma tid importerades emellertid också kusk eller kuskvagn som beteckning på den nya täckta personvagnstypen med korgen upphängd i remmar och små framhjul för snäv kurvradie. Som ofta fick beteckningarna lite olika betyelse i olika språk. Tyskans Kutsche hade sin motsvarighet i holländska koets, engelska coach, franska/spanska coche, italienska cocchio. Ordet är utsprungligen ungerskt kocsi szekér ”kocsi-vagn”, antingen för att typen först tillverkades i orten Kocs mellan Wien och Buda, eller möjligen en översättning av tjeckiskans kotci vuz ”täckt vagn”. Den vagntypen tillkom på 1430-talet, men var då försedd med en lätt, flätad, icke upphängd korg och nedfällbart sufflettak. Sådana suflettvagnar kom att kallas kalesch, från tyskans Kalesse (senare Kalesche, eng Caless, fr calèche, it calesse) importerat från tjeckiskans colesa ”vagn”, med fornslaviska roten kolo ”hjul” (jmf IE roten *k(w)el- ovan). De franska och spanska coches var heller inga hängande vagnar utan tunga täckta vagnar för person- och godstransport. Det verkar varit i Norditalien som den moderna täckta vagnen med underrede med små framhjul och hängande korg med insteg från sidorna fick sin slutliga form på 1530-talet, då omväxlande med beteckningarna cocchio eller carozza. Det senare ordet, som var en avledning av carruca, romarnas beteckning på täckta vagnar för persontransport (jmf även carra, kärra ovan) importerades i mitten av 1600-talet till svenskan som kaross, via franskans carosse och tyskans Karosse (en engelsk motsvarighet carouch slog däremot aldrig an, där blev i stället coach den gängse beteckningen för sådana lyxvagnar).

Kunglig kaross

Vagnar med hängande korg hade emellertid introducerades redan under 1300-talet som lyxfordon i städer. Troligen var även här ungrarna uppfinnare, en beteckning hintalò szeker (häng-vagn) är känd från denna tid. Från början var det en ”intermodal” reslösning, vagnskorgen kunde sättas på sädar vintertid eller vid ofarbara vägar mellan hästar som hästbår, ett ord med slutleden fornsv bar från tyskans Bahre, avledning av verbet bära (ursprungsrot IE *bher-), jmf också (rulle)bör för enaxlig skottkärra. Att låta sig bäras runt i åkdon var också vanligt i städer, på romartiden under lat beteckningen sella gestatoria och från 1500-talets senare del åter i Sydeuropa, t.ex. ”silla de manos” (hand-stol) i Madrid. Via franskans chaise-á-porteurs (bär-stol) importerades i början av 1700-talet (via en tysk avart portechaise) ordet portschäs för sådana täckta burna hjullösa åkdon.

Beteckningen schäs för en tvåhjulig vagn med säten (oftast med fjädrar) finns i svenskan från 1680-talet. Vagnordet är importerat från franskans chaise, som egentligen är en dialektal variant av fr chaire, stol, urspr. av lat cathedra upphöjd stol, estrad (jmf kateder). Ett par andra relativt tidiga vagnbeteckningar bör nämnas. Berlinervagn eller berlinare, importerades i mitten av 1700-talet för täckta fyrhjuliga vagnar med korgen hängande i stålfjädrar. Typen tillkom i slutet av 1600-talet (fr berline) och med tiden blev det en allmän beteckning för större täckta vagnar. Wurst eller vurstvagn var från början en tysk låg öppen vagntyp från början av 1700-talet där man satt gränsle efter varandra över en lång vagnsstång, typen spridd av arméer genom att artillerister åkte på detta sätt på kanonvagnsunderreden. Namnet kommer av att vagnen var lång och påminde om ”en rullande korv” (fornsv metvorst  (jmf ”medvurst”) betydde för övrigt mat-korv). Efter 1800 blev wurst beteckning i Tyskland och nordiska länder för öppna fjäderförsedda ”sällskapsvagnar“ med tvärgående, senare mest längsgående säten och ingång bak, som fransmännen kallade char-à-bancs (”vagn med bänkar”, eng charabanc, även ett senare importord i svenskan charabang).

Trilla (no trille) kallades från början av 1800-talet en öppen fyrhjulig (flak)vagn med två framåtriktade säten. Under 1800-talet tillkom ett otal ytterligare olika beteckningar på olika hästdragna fordon, oftast med tyska, senare franska eller engelska förebilder, som gigg (eng gigg), faetong (fr phaeton), kabriolett (fr cabriolet), jaktvagn (ty  Jachtwagen), vagonett (eng wagonette), kupévagn (fr coupé), landå (ty Landauer), Visavis (fr vis-à-vis), viktoria (eng victoria) m.fl.

Forvagn kallades från åtminstone medeltiden tunga fyrhjuliga vagnar för godstransport på längre sträckor, senare även i reguljär fart och från 1700-talet även med persontransport. Beteckningen är sannolikt importerad från tyskans Fuhrwagen. I engelskan användes i stället stage waggon från 1500-talet för sådana kombinerade gods- och personvagnar i linjetrafik mellan städer. Stage angav där att vagnen tog sig fram ”etappvis”, in stages. Postvagn var beteckning (1600-talet) på liknande vagnar men avsedda huvudsakligen för posttransport, ibland dock även personer. Ordet lånades sannolikt via danskans postvogn från ty Postwagen. Förleden post hade ursprungligen betydelsen ”häststation”, jmf postering, på sin post, från lat. posita, men redan från början med bibetydelsen kurir, vilken senare upptogs för staternas brevbefordran. Som låneord från franskans carosse de diligence (uppsnabbad vagn) importerades ordet diligence till engelskan och tyskan i slutet av 1700-talet för linjetrafik för huvudsakligen persontransport utan längre uppehåll under vägen. Först på 1830-talet kom ordet (och företeelsen) in i svenskan som diligens. Ursprunget till ordet är ytterst latinets verb diligere i betydelsen utsökt, utvald. I engelskan konkurrerades dock diligens snart ut av stage coach (se ovan) som även var den normala termen i Nordamerika.

Omnibus importerades till svenskan 1835 från franskan. Det betecknade ursprungligen en större täckt hästdragen vagn med ingång bak och längsgående inåtvända bänkar som trafikerade en fastställd sträcka inom en stad.  Vagnbeteckningen, från lat. omnibus ”för alla”, uppfanns på 1820-talet av en fransman i Nantes och slog igenom i Paris 1828 och London 1829. Själva vagntypen hade dock förekommit tidigare under andra beteckningar som long coach (England), Gondole (Frankrike) etc. Även tyskan, danskan etc. lånade vagnordet. Redan 1832 förekom i London förkortningen bus, som även svenskan övertog på 1870-talet som buss (trol. påverkad av äldre betydelser av detta svenska ord som soldat och snussats). Det innebar också att varianten omnibuss blev vanligare. Den nya motordrivna fordonet som introducerades från 1890-talet kallades på eng motorbus,  tyska Autobus etc. I Sverige förekom tidigt automobilomnibuss, men kortformen buss övertogs snabbt här liksom i England. Den elektrifierade varianten med luftledningar testades redan 1882 i Tyskland, då kallad Elektromote. Trafikformen fick sitt genombrott efter 1900 i Tyskland under beteckningen Oberleitung-Omnibus, senare förkortat till O-Bus. I England kallades sådana fordon trolleybuses, som även importerats till t.ex. danskan. I svenskan kallas de trådbuss sedan 1930-talet. Andra sentida ordvarianter är t.ex. turistbuss (1920-talet), stadsbuss och långfärdsbuss som antyder användningsområdet.

trådbuss

Transport i hästdragna vagnar mot betalning i städer har förekommit i det germanska språkområdet sedan åtminstone 1600-talet. I London kallades de hackney coaches, där det första ordet varit omstritt men numera mestadels anses ange stadsdelen Hackney, där sådana hästar föddes upp som användes för uthyrning till resande. I Wien kallades de Fiaker, ett ord importerat från franskans fiacre som var beteckningen i Paris sedan den första hyrvagnsfirman fanns vid värdshuset ”St. Fiacrus”. I Berlin kallades de Mietkutschen från 1730-talet, och i svenskan finns ordet hyrvagn från samma tid. Några nya vagntyper introducerades i hyrvagnstrafik under 1800-talet. Från ryska städer introducerades den låga fyrhjuliga typen droska (ry drozki, diminutiv av drogi, vagn, ty Droschke) som blev vanligast i Norden och Tyskland från 1830-talet. I London introducerades i stället från 1820-talet en enaxlig cabriolet som under förkortningen cab blivit standardord för hyrvagnar än idag, även den motoriserade varianten. Cabriolet är ett franskt låneord med ursprung i lat. capreolus vildget – vagnen antyddes ”skutta fram” som en sådan. På 1890-talet introducerades med början i Tyskland en avgiftsberäkningsapparat, Taxameter för droskor. Via ord som Taxameter-Drosche eller Taximeter Cab blev efter sekelskiftet 1900 förkortningen taxi en allmän beteckning på hyrvagnar och hyrbilar i de germanska språken.

Det första självgående landsvägsfordonet (1890-talet) kallades på svenska automobil, redan 1901 förekom det nu normala ordet bil, då en nyuppfunnen dansk förkortning. Automobil har franskt ursprung (1860-talet) och är en kombination av grekiskans autos själv, och latinets mobilis rörlig. På franska hette fordonet då véhicule automobile, dvs självrörligt åkdon. Engelskan lånade ordet på 1880-talet och automobile har blivit vanligt än i dag i speciellt
Nordamerika vid sidan av car (från början motor car) som är den normala i Europa. Motorwagen var den första tyska beteckningen på självgående fordon, som dock aldrig slog igenom. Motorvagn reserverades för övrigt i svenskan redan på 1890-talet för spårgående sådana fordon. Tyskan introducerade även Kraftwagen vid sidan av Automobil. Medan det senare ordet i tyskan kom att förkortas som Auto, finns det förra även idag kvar i den officiella beteckningen PKW, Personenkraftwagen för personbil.

Cykel är ett svenskt ord sedan 1891, en förkortning av bicykel som introducerades på 1860-talet från engelskans bicycle, en konstruktion (jmf automobil ovan) av lat bi två och grekiskans kyklos cirkel, hjul. Denna konkurrerade med velocipede som var ett äldre ursprungligen franskt nyskapat ord (1810-talet) av lat. velox snabb och pedis fötter, som alltså fokuserade på framdrivningen med hjälp av fötterna. Velociped är också ett äldre svenskt ord för fordonet. Tyskan har ett eget ord Fahrrad, ung. farhjuling. Nederländskan har i sin tur ett annat eget ord för cykel – fiets. Ursprunget till detta är inte helt säkert, men troligen är det en lokal förvrängning av velociped, för detta talar att ”mellanformer” som ”fielsepee” är kända från slutet av 1800-talet. Den motoriserade varianten motorcykel är belagd i svenskan sedan strax efter 1900, lånat från eng motorcycle bildat på 1890-talet. Tyskan har här Motorrad. Intressant
är att moped för enklare motorcykel är ett mycket sent ord (1950-talet) som är en förkortning av motorvelociped som är belagd från 1890-talet.

De första självgående last- eller godsvagnarna var tyska (1890-talet) och kallades då Lastwagen. Ordet lastvagn finns också i svenskan men har här utkonkurrerats av först lastautomobil (1899) och sedan förkortningen lastbil. I Tyskland kallas fordonet numera ofta LKW Lastkraftwagen (jmf PKW ovan). Ordet last är i sig ett tyskt låneord från 1600-talet, tidigare användes ofta i stället börda i de nordiska språken. På engelska användes från sekelskiftet 1900 två äldre ord för tunga godsvagnar, lorry (flakvagn, från 1830-talet, trol. av verbet lurry, dra, släpa, numera vanligast i Europa) resp. truck (litet hjul, från 1600-talet, bl.a. använt för kanonlavetter, via franskan från grek trokhos hjul, rulle, numera vanligast i Nordamerika). Truck har också lånats in i svenskan men först på 1920-talet och då mestadels för låghjuliga fordon för lokala transport- och lagerändamål (jmf t.ex. gaffeltruck). Till lastbilar kopplas ofta släpvagn, ett ord trol. importerat från ty Schleppwagen med samma betydelse (ordet används också i båda språken för spårgående fordon, oftast på spårvägar). Engelskans vanliga ord för släpfordon är trailer (sedan 1940-talet också i svenskan). Ordet hör samman med eng. verbet trail, släpa bakom, via medeltidsfranskan från lat trahere draga, med IE roten *tragh– med samma mening. Fordonets namn hänger dock trol. även samman med de häst- eller oxdragna vagnar, trailers som användes i USA under mitten av 1800-talet längs de stora prärielederna ”trails”, och som ofta var sammankopplade flera vagnar. Varianten semitrailer är känd i engelskan från 1910-talet och kom in i svenskan på 1950-talet vid sidan av påhängsvagn som förekommit något decennium tidigare. Betydelsen är en slags släpvagn med enbart bakre hjulaxel och som hänger på dragfordonet.

påhängsvagn/semitrailer

Omlastning mellan transportformerna har ju alltid förekommit, men att lyfta hela fordon eller lastbehållare mellan vägfordon, järnväg och sjöfart är en relativt ny företeelse, i princip från mitten av 1900-talet. Uttrycket kombitrafik för sådan trafik mellan väg- och järnväg kom in i svenskan på 1960-talet från tyskans Kombiverkehr, där förleden kommer från senlat. combinare, förena, från lat. com- och IE roten *kom- ”nära, vid sidan” resp. lat. bini ”två och två”. Denna kombinerade transportform har också andra beteckningar, som anger att ett fordon ”rider ovanpå” ett annat. Huckepack är ett tyskt ord känt sedan 1700-talet bildat av Hucke för bindel och lågtyska back för rygg. Ett engelskt motsvarande ord är piggyback som (även om andra förklaringar finns) anses vara en förvrängning från 1830-talet av ett äldre picky pack, av pich, kasta (upp), känt från 1200-talet i engelskan och trol. släkt med ”pricka”, och pack, (rygg)paket, importerat i eng. på 1200-talet från medeltidsflamländskans pac. Ett modernt ord för kombinerad trafik är intermodal, bildat i amerikansk engelska så sent som på 1960-talet, av lat. inter med IE roten *enter-, bland eller mellan, resp. via franskan från lat. modus, sätt, med IE roten *med- för mäta, överväga. Ett växelflak är en lös lastbärare som kan bytas mellan trafikslagen. Ordet kommer från ty Wechselbrücke och förleden är här en germansk variant av lat. vices i betydelsen skiftande, omväxlande. Det engelska motsvarande ordet är swap body (”växel kaross”), där swap är känt från 1300-talet i engelskan i betydelsen ”slå ihop händer”, senare från 1500-talet överfört till ”byteshandel”, förmodligen eftersom affärerna bekräftades med handslag! Container är ett engelskt ord för ”behållare” sedan mitten av 1400-talet, bildat ur lat. continere hålla ihop, innesluta. Beteckningen för lyftbar stålbehållare för långväga transporter är dock mycket sen, från 1940-talet. Som motvikt till dessa unga ord kan nämnas en av de allra äldsta nordeuropeiska transportbehållarna tunnan. Ordet, da tunne, ty Tonne, nederl ton, eng tun kommer via fornfrisiskan tunne från medeltidslat tunne och är troligen ursprungl. en keltisk uppfinning och ord *tunnos (jmf medeltidsirl. tunna).

Ordet tåg (norska tog) är ett lågtyskt låneord toch (ty Zug) med samma ursprunglig betydelse som nordiska (ett) drag (jmf verbet draga ovan). Ett krigståg ”drog ut till strid”, men ur arméernas långa rader av vagnar och män hämtades även liknelsen till järnvägstågets vagnrad, importerat från tyskan på 1850-talet. Engelskans train för samma järnvägsföreteelse (belagt från 1816) har däremot ursprung i ett fornfranskt låneord (1300-talet) train för procession, även det dock besläktat med lat trahere (att draga). Det franska ordet har också lånats in i svenskans träng, som hos oss dock bara används i militära sammanhang. Järnvägstågen indelades snabbt i olika typer. Godståg för huvudsakligen frakt är ett ord känt från 1862, importerat från tyskans Güterzug, medan eng kallade dessa freight trains. Gods är ett samgermanskt ord, eng Goods, som dock fick betydelsen ”säljbar vara” först i mitten av 1400-talet. Via betydelsen ”rätt kvalitet” går ordet tillbaka på ”god” (eng good, ty Gut) från forngerm *gothaz (”som hör ihop”) med IE roten *ghedh-, förena etc. Snälltåg för ett snabbt tåg huvudsakligen med passagerare är också från 1862, även här en översättning från tyskans Schnellzug. Ordet snäll, fornsv sniälder, finns i germanska språk som snel (bl.a.forneng. och lågtyska), med betydelser som god, duglig och i överförd betydelse även rask, snabb. I engelskan användes redan på 1840-talet i stället express train för de snabbaste tågen. Express är inlånat i eng. från 1400-talet (och svenskan på 1600-talet) från franskan och urspr. lat. expressus, uttryckligen. Ordet snabbtåg fanns i svenskan redan 1860 men är praktiskt sett ett modernt ord från efter 1950. Snabb är ett lån från lågtyskan på 1600-talet, men besläktat med det äldre ordet snapp (jmf snapphane, eng snapshot). Lokaltåg anger från 1880-talet i svenskan ett kortväga tåg. Lokal för ”begränsad till en plats” är känt i eng. local från 1600-talet, men går ytterst tillbaka på lat. locus, plats. Regionaltåg är en senare variant från efter 1950, som även finns i ty Regionalzug och eng regional train. Regional är ett 1600-talslån från franskans region som går tillbaka på lat. regionem distrikt, -döme. Motsatsen för långväga tåg, fjärrtåg är känt från 1890-talet i svenskan. Förleden går tillbaka på ett sv. ord fjär som även finns i andra germanska språk t.ex. ty fern, nederl ver, eng. far, från forngerm. *ferro ”långt borta” med IE roten *per-  bortom. Tyskarna har sedan början på 1900-talet ett eget ord för långväga tåg, Direktzug, ofta förkortat D-zug, som egentligen ju snarare anger att man slipper byta på sträckan. Ett modernt europeiskt tågord är IC, Intercitytåg som anger snabba direktgående fjärrtåg. ICE, Inter City Express anger därvid att det är snabbtåg i intercitytrafik.

Ordet lokomotiv (egentligen förkortning av  ”lokomotiv ångmaskin”) är belagt i svenskan 1830 och kommer från eng locomotive (engine)(1814), med ursprung i franska locomotif, (flyttbar) bildat av senlatinets loco och motivus med betydelsen ”flytta sig från en plats”. Dressin, ett mindre självgående spårfordon (ty Draisine), har namn efter sin uppfinnare, tysken C von Drais och kom till svenskan på 1860-talet.

dressin

Spårvagn är ett ord som från början (mitten av 1800-talet) användes i svenskan för mindre spårgående lastvagnar i bl.a. gruvbrytning. Från 1870-talet blev ordet dock beteckning på spårgående personvagnar i linjetrafik inom städer, med häst- eller ångkraft. Även efter övergången till elektrisk drift från 1900 behölls denna beteckning liksom i de andra nordiska länderna (da sporvogn). Tyskan använde i stället Strassenbahnwagen och i England användes från början tramcar och senare blev tram generell beteckning på fordonen, även efter elektrifiering. Ordet tram i denna betydelse har sedan exporterats till många länder i Europa, även sydtyskland. Ordet är av oklart ursprung, men lånades ursprungligen in från medeltidsnederländskans trame för bjälke, och tram var ca 1500 beteckning på skaften som gruvarbetarna i de nordengelska och skotska gruvorna bar korgar med kol i. Senare sattes korgarna på hjul och sköts längs spår, därav tramway (se ovan) som gav namn åt tramcar. I Nordamerika, där spårvagnen i stadstrafik först introducerades, skapades i stället ordet streetcar som avledning till street railroad. Denna beteckning är delvis ännu i bruk, men för de elektriska spårvagnarna, som började introduceras i USA redan under 1880-talet myntades en annan beteckning: trolley car. De första elektriska vagnarna hade en liten tralla som löpte på luftledningen och drogs av vagnen. Det var denna som kallades trolley och även sedan tekniken ersatts med stänger etc behölls beteckningen. Trolley är i sig ett vagnord från södra England, troligen från verbet troll, ströva, och forngerm *truzlanan, stappla, gå med korta steg. Troligen har även trilla (se ovan) samma rot, liksom svenskans troll (som ju stapplar fram). Trolley var fram till mitten av 1800-talet en vanlig engelsk beteckning på spårgående lastvagnar i gruvor och verk, och det är det ordet som lånades in i svenskan som tralla när spårvagn fick en ny betydelse i slutet av århundradet.