Trafikord med historia — Del 4

 …vari både skjut och ök får en fyrbent förklaring, varpå batteriet får en urladdning…

Pålle och annan dragkraft

Vi kommer nu till det tamdjur som var så viktigt för våra förfäders färdande, både som riddjur och dragare av fordon. Hästens ordhistoria är ganska komplicerad och varierad, vilket bl.a. kan ha att göra med att djuret varit så heligt i forngermanska kulturer att man använt s.k. noaord, omskrivningar i stället för den ursprungliga beteckningen (liksom t.ex. varg ”dråparen” för ulv). Det äldsta IE ordet för häst är *ekwo-, som finns i t.ex. latinets equus och gotiskans aihwa som ännu fanns t.ex. i fornengelskans eoh. Redan på forngermansk tid, kanske tidigare, användes dock i stället ordet *khursa-, vilket sannolikt har IE roten *kurs- med betydelsen löpa, springa. Det ordet finns också t.ex. i latinets currere och vårt kurs m.fl. ”Löparen” låter ju som en naturlig beteckning för hästen. Ordet utvecklades via fornfrisiskans hors till eng horse resp. via fornnord hross till tyskans Ross och svenskans russ. Även formerna hors och ross har dock använts i Sverige fram till modern tid.

 hingst

I de nordiska språken har dock ordet häst (fornnord hæster) blivit det allmänna och det har ett annat ursprung, samma som för hingst, hanhäst (fornsv hingist, jmf ty Hengst). Det gemensamma urgermanska ordet var *khanghistas för just hanhäst, trol. med IE roten *kenku-, hoppa. Det finns också ett ord som gått så att säga motsatta vägen. Beteckningen märr för honhäst (fornnord mer), ty Mähre, eng mare, kommer från protogermanskans *markhjon, feminium av *markha-, häst. Detta ord är också gemensamt med t.ex. iriskans marc och är troligen av keltiskt ursprung. Engelskan använder numera mest ”stallion” för okastrerad hanhäst, som importerats från franskan på medeltiden men som har sitt ursprung i frankiskans *stal, samma ord som i vårt ”stall” (sådana hingstar hölls i stall för avel). Ett annat engelskt ord för avelshingst är ”stud”, som dock är relativt sent i denna betydelse (1800-tal), själva avelsplatsen var en äldre betydelse som vi även importerat i svenskans stuteri. Ursprunget till det ordet är  protogermanska *stodo, hästhjord, som även finns i baltiska och slaviska språk (ryska ”stado”) med den betydelsen. Ordroten är IE *sta-, att stå (här alltså ”platsen där hästar står”). Samma ord har emellertid i både tyskan (”Stute”) och i nordiska språk (fornsv stŏþ) via ”hästflock med honhästar och en hingst” numera fått betydelsen sto för just honhäst!  

I tyskan används ju numera beteckningen ”Pferd” för häst i allmänhet vilket underligt nog kommer från medeltidslatinets paravereda. Vereda var nämligen romarrikets utstationerade kurirhästar, paravereda användes då för de tvärvägar där det inte fanns särskilda stationer utan hästarna fick rekvireras från bondebefolkningen. Ordet ärvdes uppenbarligen av de germansktalande folken som flyttade in i fd romerska områden, och ordet ”kurirhäst” blev med tiden häst i allmänhet. När det gäller sådana hästar för snabb personbefordran användes förr i Norden beteckningen skjut, fornsv skiut som en avledning till skjuta (”hastig framfart”), se även skjutsa ovan. Ordet kurir för ”ilbud” är ett låneord från tyskan Kurier, också i engelskan från mitten av 1300-talet som courrier. Det kommer via franskan från lat. currere ”löpa”.

Typiska ök

Om skjut betecknade kurirhästar så var ök (fornnord økr) den beteckningen för lastdjur, dragare. Det samgermanska ordet var *jaukia med ursprung i IE *jug-, spänna för, binda samman. Samma ursprung finns i ok (eng yoke, protogerm *juka-) redskapet som ju användes för dragdjurens förspänning. Öken kunde vara hästar, men även manliga nötkreatur i äldre tid. Oxe anger numera en kastrerad sådan tjur, men ordmässigt går det tillbaka till samgermanska *ukhson.  Ordet har motsvarighet i många andra språk, t.ex. walesiska ych, sanskrit uksa och har IE roten *uks-en-, han-djur, (sädes)vätare. När gods transporterades utan fordon kallades det klövja, tidigare även klöv, från fornnord kluiō-, en avledning av klyva, godset delades hängande på var sida om djurryggen. Latinet hade som beteckning på pack- och arbetshästar caballus, vilket återfinns i fr cheval och i därifrån inlånade ordbildningar som svenskans kavalleri (ryttartrupp). Troligen är ordets ursprung ett anatoliskt ord för kastrerad hingst.

Den första icke-animaliska dragkraften för transport, vid sidan av vattenströmmar och vind (se segla ovan) var ånga. Orden för den nya kraftkällan blev flera i de germanska språken. De första stationära ångmaskinerna tillkom i England i början av 1700-talet, och kallades då ”fire engines” (jmf sv Eldkvarnen för den första ångkvarnen i Stockholm). Från 1750-talet användes i stället (trol. för att dämpa oro) steam-engine. Engelskans steam (även nederl. stoom) kommer från ett forngermanskt ord *staumaz avge ånga, odör. Tyskans Dampf för ånga (även da damp) kommer i sin tur från ett forngermanskt ord *dampaz för dimma, rök (fornsv damb, jmf sv damm, jmf eng damp fukt, dimma). Ånga är däremot ett rent nordiskt ord, fornsv ange, isl angi med oklar bakgrund. Ångmaskiner behövde kol som bränsle. Kol (da kul, nederl kool, ty Kohle, eng coal) är ett mycket gammalt ord – kunskapen om särskilt träkols egenskaper har funnits länge. Via protogerm *kula(n) går ordet tillbaka på IE roten *g(e)u-lo– för brännkol (jmf även irl gual för kol). Mineralet stenkol var känt hos grekerna som lithos anthracos (jmf anthracitkol) och fanns i engelskan från 1200-talet. Alternativt kunde ångmaskiner eldas med ved (fornsv viðr), dvs trä. Ordet kommer (jmf eng wood) från forngerm *widuz  och har PIE roten *widhu– med samma betydelse (jmf även forniriska fid, trä).

Elektricitet blev nästa källa, praktiskt använd i (land)transportsammanhang från 1880-talet. Ordet elektrisk är en nylatinsk konstruktion electricus av en engelsk fysiker Browne i början av 1600-talet. Ordet betyder egentligen ”som bärnsten” (lat. electrum, gr. elektron) och anspelade på den statiska elektriciteten hos den substansen. Ordet inkl. varianten electricity importerades i de andra germanska språken (ty Elektrizität) och är känt i svenskan från 1788. Batteri är ju ett sätt att ladda elektrisk kraft i fordon. Ordet i betydelsen elektrisk cell är från engelskan på 1750-talet (bl.a. Franklin), men ursprungligen kommer ordet via medeltidsfranskan från lat. bauttere, slå. Batteri var en miltär term för kanonuppsättningar, och överfördes trol. som ”urladdning” till elektriska apparater.

Motor i betydelsen ”kraftmaskin” finns i svenskan sedan 1850-talet. Ordet kommer från lat. motor ”förflyttare”. I eng. är kopplingen till mekanisk förflyttning känd sedan 1660-talet. ”Explosions”- eller Ottomotorn utvecklades liksom Dieselmotorn på 1890-talet i Tyskland och möjliggjorde självgående fordon drivna med kolvätevätskor eller –gaser. Bensin introducerades i svenskan 1835 från tyskans Benzin. Ordet och bränslet hade uppfunnits 1833 av tysken Mitscherlich (ur Besoesyra). Ordet övertog i svenskan från 1880-talet betydelsen från petroleum, bergolja. Ordet Petroleum, från lat. petra, sten resp. oleum, olja fanns i eng petroleum från mitten av 1300-talet och i svenskan från 1570-talet. Förkortningen petrol finns i eng. från 1895. Ett alternativt ord för bensin i am. engelska är gasoline (känt från 1860-talet) med förkortningen ”gas” sedan 1897. Svenskans gas för luftburet bränsle är känt sedan 1818. Ordet kommer från flamländske fysikern van Helmonts verk på 1650-talet, och anses konstruerat ur grek. khaos ”tomhet” (jmf sv. kaos). Olja kom in i de germanska språken (da olie, ty Öl, eng oil) på 1100-talet via franskan (huile) och kommer ursprungligen från lat oleum med rot i grek elaion, olivträd. På 1300-talet började olja ersätta äldre ord (bl.a. sv. smör, smörja) som beteckning på alla feta substanser. Ord som mineralolja och brännolja är från 1800-talet. Mineral är ett låneord från tyskan på 1600-talet och kommer från medeltidslatinets mineralis, ”från gruvan” (jmf eng mine).